Jordklotet är, enligt medeltidens åsigt, verldsbyggnadens medelpunkt.
Sjelf stillastående omgifves jorden af tio öfver hvarandra hvälfda himlar, som alla, med undantag af den högsta, äro i kretsande rörelse.
Denna högsta och orörliga, hvilken omsluter de öfriga och utgör skapelsens gräns mot den tomma oändliga rymden, är empyréen eller eldhimmeln, af de platoniserande filosoferna äfven kallad urbildernas verld. Der, »uti ett ljus det ingen tillkomma kan,» tronar i treenigt majestät Gud, och till honom uppstiger, såsom en verldens lofsång till sin skapare, den harmoniska klangen af de nio lägre himlarnes gång.
Närmast under empyréen är kristallhimmeln eller det första rörligas krets (primum mobile). Under honom åter hvälfver de tyngdlösa, af det finaste verldsämnet danade fixstjernornas himmel. Om man tänker sig en engel nedsväfvande från denne till jorden - medelpunkten der skapelsens gröfsta beståndsdelar afsatt sig - har han att sänka sig genom ytterligare sju himlar, som bilda den planetariska verlden. I den första af dessa sju befinner sig Saturnus, i den andra Jupiter, i den tredje Mars; den fjerde och mellersta tillhör planeternas drottning Solen; i de tre återstående vandra Venus, Merkurius och nederst Månan, som med sin till- och aftagande skifva mäter tiden. Under henne äro jordens luftkrets och jorden sjelf med land och haf.